Tough luck

Läser i Trondheimsmodellen om Fremskrittspartiet (FrP) och om Magnus Marsdal, som skrivit boken Frp-koden. (Ytterligare en bok jag borde läsa.)

SV (norska motsvarigheten till v) är ett tydligt akademikerparti, eller lärarparti. Medlemmar och väljare är högutbildade. FrP-väljarna å andra sidan består till större del av arbetslösa och privatanställda arbetare. Arbetarväljarna är också mindre vidsynta i frågor som rör invandring, utrikespolitik, kultur och kön mm. Men när det gäller "ekonomiska" frågor står de mer till vänster; de som röstar på högerpopulistiska partier i Norge och Danmark verkar ofta ligga långt till vänster i många ekonomiska frågor.

Marsdal säger: "Det ultimata är förstås att ställa upp på strejken som leds av den lokala kommunisten, för de brukar vara duktiga på att få upp din lön. Och sedan rösta på Fremskrittspartiet för att sänka skatten."

Här finns en svår nöt att knäcka för alla vänsterpartier; att driva radikal "identitetspolitik" kan skrämma bort många av de väljare som gillar den "ekonomiska" politiken.

Några iakttagelser

1. Att Norge är den sista sovjetstaten är kanske inte en helt tokig iakttagelse, i alla fall känns de krav som ställs på "etisk" forskning näst intill absurda i det här landet. En snabb fråga; om man inte sparar mejladresser så kan man väl inte säga att de finns i datamängden?

2. Trondheimsmodellen av Aron Etzler diskuterar bla norska LOs strategi inför valet 2005. Ett val som resulterade i Europas vänsterradikalaste regering. Även om jag kanske är lite tveksam till det som jag tycker känns som en väl naiv tro på att arbetarklassen självklart väljer "bra" saker är boken bitvis väldigt intrressant (okej, jag är bara på sidan 96 så jag ska inte säga för mycket) och den vore verkligen något för LO-aktiva i Sverige att läsa. Om de vill "vinna" valet förstås. Det är också bra att Etzler gör upp med den tokiga vänsteridén att om att man inte ska vilja ta makten. Hur ska man då förändra något?

3. Jag är inget fan av fotboll och ett ännu mindre fan av fotbollssnack men det finns i alla fall något som kan få mig att inte byta kanal när det ska pratas fotboll.

4. Skidor är inte min favorit att utöva på egen hand men jag är sanslöst imponerad av skidåkarna, de är ju nästan lika bra som triathleterna! Här finns ytterligare en anledning att spana mer skidor i vinter.

Tjänstemannastyre i kommunerna?

I senaste numret av Ekonomisk debatt (7 2008) diskuterar Matz Dahlberg (som förövrigt har skrivit mängder av spännande artiklar, mest inom offentlig ekonomi) vem som bestämmer i kommunerna. Han lyfter fram farhågan (som stöds av en hel del forskning) att politiska beslut i hög grad påverkas av tjänstemännen. I synnerhet kan detta vara ett problem i kommunerna, där så mycket som 97 procent av politikerna är fritidspolitiker.

Själv har jag personlig erfarenhet av att tjänstemannastyre kan vara ett problem. Några år som både fritidspolitiker och politisk sekteterare i Karlstads kommun gjorde mig delvis desillusionerad gällande möjligheterna att faktiskt förändra något alls som enskild politiker i en kommun. Turligt nog tror jag faktiskt lite mer på den möjligheten idag men det kanske beror på att jag tror mig själv vara bättre nu än då:-)

Så, vad ska vi göra åt dessa eventuella problem med tjänstemannastyre i kommunerna? Några möjliga förslag:

1. Slå ihop kommuner så att de minsta är större än 20 000 innevånare. Det borde kunna göra att bulken av bra politiker blir större.
2. Minska antalet fritidspolitiker rejält och anställ fler heltidspolitiker med några politiskt tillsatta tjänstemän runt sig.
3. Mer personval i kommunerna (sänk spärren till ett par procent) skulle kunna göra att varje enskild politiker känner sig mer ansvarig för sina beslut.

Några tankar om "finkultur"

De flesta gillar inte "finkultur", eller är i alla fall inte beredda att betala för vad den kostar. I praktiken har det offentligas utgifter på detta område en regressiv effekt: alla betalar för "finkulturen" via skatten men det är mest rika som utnyttjar subventionerna. Resten av befolkningen tycker helt enkelt inte ens att det är värt att gå för det subventionerade priset.

Varför ska staten finansiera något som människor inte vill ha? För att den ska göra det krävs det riktigt goda argument för det. Men vilka är egentligen dessa argument? Att "finkulturen" behövs för att vi inte ska bli vildar? Jag kan inte riktigt se att samhället skulle gå under utan statligt finansierad opera och "fria" teatergrupper som ingen vill se. Varför inte låte dem försörja sig genom att göra något som människor vill ha istället?

"Finkultur" är dyrt att producera och bara de rika vill ha den. Varför ska då staten få fler att gilla den? Är det inte bättre om människor gillar billig kultur, då kan vi använda pengarna till andra saker istället?