Efter en kurs på Norska handelshögskolan i Bergen, Equality: Theory, political economy, and prospects, har jag återigen fått upp ögonen för ekonomiproffesor John Roemer. I pappret Socialism vs. Social democracy as income-equalizing institutions undersöker han hur inkomstfördelningen i USA skulle se ut under den socialistiska principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter deras arbete”. Alltså inte åt var och en efter behov, vilket är den kommunistiska versionen.
Han tar fram en modell för en socialistisk allokeringsstruktur, kalibrerar den och visar att Ginikoefficienten skulle vara 0,26 under den socialistiska allokeringen, jämfört med 0,36 under den nuvarande. Han visar vidare att skatterna skulle behöva ökas med fem procent för att uppnå samma fördelning i USA som stipuleras av en socialistisk ägarstruktur. (För er som inte har koll på Gini: En koefficient på 1 betyder att en person får all inkomst, 0 innebär att alla får lika mycket. Sverige ligger omkring 0,25. )
Slutsatsen är att den största orsaken till inkomstojämlikhet inte är orsakad av marxistisk exploatering; det handlar snarare om kunskapsskillnader i befolkningen. Om det främst är den skeva inkomstfördelningen som oroar socialister så verkar inte ett införande av socialism vara lösningen; det är enklare att höja skatterna något. Om man ändå vill avskaffa kapitalismen måste det bero på något annat än inkomstskillnader. Inkomstskillnader löser vi troligen bäst genom att minska kunskapsskillnader genom utbildning, samt genom skatter och transfereringar.
Han tar fram en modell för en socialistisk allokeringsstruktur, kalibrerar den och visar att Ginikoefficienten skulle vara 0,26 under den socialistiska allokeringen, jämfört med 0,36 under den nuvarande. Han visar vidare att skatterna skulle behöva ökas med fem procent för att uppnå samma fördelning i USA som stipuleras av en socialistisk ägarstruktur. (För er som inte har koll på Gini: En koefficient på 1 betyder att en person får all inkomst, 0 innebär att alla får lika mycket. Sverige ligger omkring 0,25. )
Slutsatsen är att den största orsaken till inkomstojämlikhet inte är orsakad av marxistisk exploatering; det handlar snarare om kunskapsskillnader i befolkningen. Om det främst är den skeva inkomstfördelningen som oroar socialister så verkar inte ett införande av socialism vara lösningen; det är enklare att höja skatterna något. Om man ändå vill avskaffa kapitalismen måste det bero på något annat än inkomstskillnader. Inkomstskillnader löser vi troligen bäst genom att minska kunskapsskillnader genom utbildning, samt genom skatter och transfereringar.
Roemers (enligt mig) mest intressanta bidrag till forskningen rör dock begreppet Equality of opportunity som har sin grund i den moralfilosofiska diskussionen om vilka delar av det faktiska utfallet som en person kan hållas ansvarig för. Jag får säkert tillfälle att diskutera det mer framöver.
7 kommentarer:
Roemer har med en rad medförfattare utvärderat equality of opportunity i social choice and welfare för några år sedan.
Resultatet antydde att USA skulle behöva höja skatterna och Sverige sänka sina skatter för att implementera EOp-allokeringen.
En nackdel med Roemers och andras idé om Equality of Opportunity är dock att distinktionen mellan vad man kan rå för och vad som är tur/otur blir allt lurigare ju mer man tänker på den...
Japp, sett den artikeln. Där menar de att det man inte kan rå för är föräldrarnas utbildningsnivå. Om man menar att det finns fler grejer som man inte kan rå för (som IQ) så blir resultatet lite annorlunda.
Jag tycker att EOp är mycket tilltalande som idé men det är som du säger omöjligt att dra en tydlig gräns. Extremerna är ju att du inte är ansvarig för något (vilker implicerar total egalitarianism) eller att du är ansvarig för allt (ingen omfördeling). Roemer själv menar ju att detta inte är ett jättestort problem: man kan ju alltid fatta ett demokratiskt beslut om vart man ska dra gränsen:-)
Trots att det är svårt att dra en gräns kan man ju utvärdera politik utifrån det här. Jag tror att många tycker att idén är tilltalande (det antyder iaf en kommande artikel av Tungodden och Kappelen i AER).
Varför implicerar frånvaro av ansvar för något (vilket är en korrekt saklig hållning: determinismen är sann) total egalitarianism? Tar man hänsyn till incitament vore en sådan lösning inte alls önskvärd. Även om ingen "förtjänar" mer än någon annan kan alla vinna på att alla får olika mycket beroende på arbetsinsats, kompetens etc.
Visst, en något hård formulering kanske. Jag menar snarare att då är vi tillbaks i Rawls och han drar slutsatsen egalitarianism (maximin). I praktiken är som sagt det kanske inte "möjligt" även om ingen ska hållas ansvarig för något.
Vad "alla vinner på" beror ju på hur vår sociala välfärdsfunktion och hur jämlikhet vägs mot totala resurser. Hur det slutgiltiga EOp-beslutskriteriet ska se ut finns det nog ingen konsensus om.
...och jag tänkte kommentera på nånting helt annat! :) Hörde ryktas om igår... Impressed... Vilken insats - grattis!!!
Det knepiga med kunskapsskillnader i befolkningen är ju att dessa i hög grad beror på medfödda förmågor, såsom IQ (se psykologen Gottfredson tex). Det medför ju att det blir svårt att tala om "åt var och en after arbete" när inkomstskillnaderna beror på genetiska faktorer som de enskilda inte kan påverka.
Jag är förvånad över det till synes okontroversiella antagandet att skillnadr i intelligens spelar en relativt stor roll för utbildnibngsresultat och sedermera inkomst. Normalt när jag diskuterar dylika frågor med svenskar (speciellt akademiker) så brukar de sparka bakut direkt och hävda att intelligens i princip är ointressant som faktor.
Skicka en kommentar